Kameran som genomskådar dig i detalj

MR-bild av ett knä (inte mitt) – Foto: Wikipedia

Idag blev insidan av mitt knä fotograferat – inte med vilken kamera som helst utan med en magnetkamera (MRI = magnetic resonance imaging). Ibland brukar man kalla det ”magnetröntgen”, vilket egentligen är felaktigt eftersom man inte alls använder högfrekventa röntgenstrålar för att ta bilderna. Istället används helt ofarliga, lågfrekventa radiovågor.

Det enda som kan vara farligt är det kraftiga magnetfältet som kan få metallföremål att skjutas iväg som projektiler. Jag hörde en gång om en reparatör som glömde kvar en skruvmejsel nära maskinen. När den väldiga elektromagneten startades for skruvmejseln rakt igenom med full kraft och gjorde ett stort märke i väggen. (Tur att ingen stod där.) När man kommer till sjukhuset som patient är det dock ingen fara för man påminns både en, två och flera gånger om att inte ta med sig några metallföremål.

Ändå lyckades jag av misstag smuggla in ett metallföremål förra gången jag var på en MR-undersökning. Jag glömde ta av mig min vigselring 😀 (den är liksom en del av mig). Men det var inga problem. Precis som vid vanliga magneter påverkas olika material olika mycket. Min ring består till 75 % av guld (18 av 24 karat) som inte påverkas så mycket av magnetfältet. Övriga 25 % utgörs mestadels av koppar, och det fick ringen att vibrera lite medan maskinen var igång. Jag har även en liten metallbit inopererad i min axeln, men den är gjord av en metall som inte heller påverkas så mycket (har glömt vilken). Det hade förstås varit dumt att operera in fel sorts metall i kroppen, för då kan man aldrig använda magnetkamera på den patienten. (Ibland har man inget val. T ex om patienten behöver en pacemaker.)

Olika material påverkas som sagt olika mycket av magnetfälten – men alla material påverkas! Även icke-metaller påverkas, och det är just det man drar nytta av med MRI-tekniken. Kroppens atomer riktar i viss mån in sig efter magnetfältet. De far inte iväg någonstans – de riktar bara om sig. Genom att skicka en radiovåg genom kroppen knuffar man till atomerna så att de pekar åt ett helt annat håll (ca 90 graders vinkel mot magnetfältet). Så fort radiovågen stängs av svänger atomerna tillbaka ingen, och när de gör det avger de nya radiovågor. Dessa registreras av en antenn och informationen sätts ihop till en bild.

Eftersom det finns gott om väteatomer i kroppen använder man radiovågor med en frekvens som passar just för väteatomkärnor. Olika typer av vävnad innehåller olika många väteatomer, vilket gör att man i bilderna kan se skillnad på muskler och ben. Att man överhuvudtaget kan se muskler och annan mjukvävnad med så stor detaljrikedom är en stor fördel i sig. Att kunna zooma in och ut mellan olika tvärsnittsbilder och att kunna studera insidan av kroppen från flera vinklar är en annan fördel. Det finns många stora fördelar med denna teknik.

Någon annan gång ska jag berätta om Dr Raymond Damadian som uppfann den första MR-maskinen och som spelade en avgörande roll i att utveckla tekniken. Han är mannen som nobelkommittén ”glömde”.

Annons