Konflikt inför 24 ögonvittnen

En gång för flera år sedan, innan jag ens hade börjat utbilda mig till lärare, blev jag tillfrågad om att vikariera under ett par religionslektioner i en sjua. Jag tackade ja och frågade den ordinarie läraren vad han hade tänkt att lektionerna skulle handla om. Det fanns ingen färdig lektionsplanering, men jag fick beskedet att det gärna fick handla om de fyra evangelierna.

Jag minns inte hur, men på något sätt hade jag fått nys om att det här med evangeliernas samstämmighet var en sak som några i klassen hade funderingar kring. Evangelierna tycks säga emot varandra eftersom de ibland beskriver samma händelser på olika sätt. Jag hade nyligen läst om hur en bibellärare hade gjort för att illustrera just detta. (Det var i Searching for a God to love av Chris Blake – en bok som rekommenderas varmt.) Jag bestämde mig för att låna hans idé.

Jag inledde lektionen med att dela ut papper till alla, och försäkrade mig om att alla hade fungerande pennor. De började förstås undra vad de skulle skriva för något, men jag svarade bara att de skulle få veta det tids nog. Än så länge skulle de bara lyssna – uppmärksamt. Jag började berätta om de fyra evangelierna och gav några exempel på punkter där de skiljer sig åt. Jag föreslog att dessa ”motsägelser” kan tolkas som att berättelserna är påhittade.

Plötsligt avbröts jag av att dörren öppnades och en i personalen kom in i klassrummet. (Här kallar jag henne Susanne, men egentligen heter hon något annat). Inför eleverna började vi spela upp en konflikt som vi hade tänkt ut i förväg. Under hela skådespelet satt eleverna med uppspärrade ögon och förutom några förtryckta skratt och pinsamma fniss så var de helt knäpptysta. Det måste förstås ha känts konstigt och obekvämt för dem att se och höra två vuxna människor gräla på varandra så där. När Susanne hade lämnat rummet vände jag mig tvärt till klassen och bad dem skriva ner allt som hade hänt och att inte utelämna något. Jag sa att de skulle vara noga med att återge alla detaljer de kunde minnas. ”Var… var det inte på riktigt?” frågade någon. Jag försökte låta bli att le (är inte så bra på det) och sa med allvarlig min (eller ja, så allvarligt jag kunde): Ingen får prata. Skriv nu!

När de var klara samlade jag in de 24 ögonvittnesskildringarna, och efter lektionen läste jag igenom dem. De hade beskrivit exakt samma händelse på 24 helt olika sätt. Några skrev väldigt långt och utförligt med många detaljer och nästan ordagranna citat. Andra skrev väldigt korta redogörelser för händelsen där bara huvuddragen fanns med. Det var roligt att se hur olika de hade skildrat händelsen. Någon använde en väldigt aggressiv ton med ord som jag vet att jag aldrig använde. En annan använde betydligt mildare ord så att det inte lät som vi var särskilt arga på varandra alls. När jag gjorde en sammanställning av de olika versionerna blev det så här:

Susanne, eller ”Tanten” som någon kallade henne, kom in i klassrummet antingen på vanligt vis, inklampande eller inrusande. Hon klagade, fightades, skällde, skrek eller sa helt lugnt att hon ville prata med Johannes. Hon var missnöjd med att Johannes inte hade gjort klart disken, städat köket, eller städat fritidsgården. Johannes hade sopat in ett eller flera glas i ett hörn som han själv eller någon annan hade haft sönder. Han sa att han visst hade gjort jobbet och att han trodde någon annan skulle ta hand om glaset. Susanne sa att Johannes skulle ha stannat kvar till tre och att hon själv kom dit halv tre eller tre, eller sa att det var tredje gången detta hade hänt. Hon tillade att det inte var färdigt i torsdags heller. Johannes sa att det var mycket att göra eller att han var tvungen att gå till fritidsgården. Susanne sa att hon skiter i om Johannes skulle till fritidsgården och slog händerna eller almanackan i bordet, eller pekade på almanackan. ”Avtal är avtal”, sa eller skrek hon. Johannes ville inte att hon skulle ta detta nu när eleverna, barnen, klassen, sjuan eller alla såg på. Susanne sa att hon skiter i det eller att alla gärna får höra vilken odräglig eller äcklig snorvalp Johannes är. Johannes kallade Susanne för tant, gammal tant, patetisk tant, patetisk gammal tant eller kärring, varpå han antingen skickade ut, slängde ut, knuffade eller puttade ut Susanne genom dörren, eller blev helt galen och var tvungen att använda våld för att få ut henne. Eller så gick hon ut helt själv. Susanne sa att hon skulle gå och prata med rektorn.

De meningar som innehåller många alternativa ord återger oftast poänger som nämnts i många versioner. T ex var det många som kom ihåg att jag sagt något om att inte ta detta inför eleverna (barnen, klassen, sjuan, alla) men de använde olika ord för att beskriva det. Och det var flera som kom ihåg att det var något som hände kring klockan tre (eller att detta var tredje gången). De meningar som inte innehåller ordet ”eller” är oftast baserade på någon enskild elevs berättelse. Eleven har då tagit med en detalj som ingen annan kommit ihåg eller tänkt på att nämna.

På nästa lektion läste jag upp min sammanställning och berättat om hur olika de skildrat händelsen. ”Såg ni verkligen samma händelse? Hur kunde det bli så olika?” frågade jag. Jag minns inte vad de svarade, men de var väldigt kloka. Därefter påstod jag att dessa ”motsägelser” kan tolkas som att detta aldrig inträffat. (Samma som jag tidigare hade sagt om evangelierna.) De höll inte med mig om det. 😀

Annons