Vad har vi för nytta av evolutionsteorin egentligen?

Det är inte alla vetenskapsmän som skriver under på att evolutionsteorin bidrar så ofantligt mycket till vetenskapen eller att den är så bergfast bevisad som en del gör gällande. Här kommer ett par exempel på det:

”Genetiken har inga bevis för evolutionen. Den har svårt att förklara den. Ju närmare man betraktar evidensen för evolution, desto mindre substans finner man. Faktiskt fortsätter teorin postulera evidens, och när man misslyckas med att finna det går man vidare till andra postulat (fossila felande länkar, naturligt urval av förbättrade former, positiva mutationer, molekylära fylogenetiska sekvenser, etc.). Detta är inte vetenskap.” (Professor Maciej Giertych, B.A., M.A. Oxon, Ph.D. Toronto, D.Sc. Poznan, Head of Genetics Department, Polish Academy of Scienced, Institute of Dendrology, Poland)

“Faktum är att under de senaste 100 åren har nästan all biologi gått vidare oberoende av evolutionen, utom evolutionsbiologin själv. Molekylärbiologi, biokemi och fysiologi har inte räknat in evolutionen överhuvudtaget.” (Dr Marc Kirschner, founding chair of the Department of Systems Biology at Harvard Medical School)

Kirschner sa detta 2005. Som evolutionist hoppas han förstås att läget kommer att ändras. 

När någon lägger fram exempel på evolutionsteorins användbarhet verkar det antingen röra sig om antaganden som lika gärna hade kunnat göras utan evolutionsteorin, men som bara råkat passa in i paradigmet. Eller så handlar det om att evolutionsteorin berättar en berättelse om hur en viss sak kan ha utvecklats, och på så vis kittlas folks fantasi. Man blir nyfiken och tycker det är intressant – inte för att det bevisats vara sant – utan för att det helt enkelt är en spännande saga.

Jag har själv en gång tyckt att det är en spännande tanke att allt liv skulle ha utvecklats ur en enda cell, och jag kan faktiskt tycka det även idag. Men sedan förstod jag att denna tanke saknar verkliga bevis. Jag lärde mig skilja på vad vi faktiskt vet och vad som bara är antaganden. Oavsett hur spännande jag eller någon annan tycker att ”evolutionssagan” är, så måste man kunna skilja på saga och verklighet.

När forskarna har utfört sin undersökande roll övergår de till sin berättande roll. För att undersöka och beskriva hur något ser ut eller fungerar behöver man inte evolutionsteorin. T ex kan man komma fram till att ”de gener bananflugor delar med icke-flugor är lika viktiga som de gener de bara delar med flugor”. Eller så kan vi konstatera att ”den här fossila fågeln har haft ett matspjälkningssystem som är väldigt likt det hos moderna fåglar”. Så långt är vi skapelsetroende med. Resultaten har vi ju fått med hjälp av naturvetenskaplig metod. Självklart kan det alltid komma en senare studie som är mer noggrann, och nyare fynd kan ge nytt ljus över situationen. Men så här långt är det vetenskap.

Men som sagt: efter att forskarna utfört sin undersökande roll övergår de till sin berättande roll. Det är nu dags att tolka resultaten och försöka sätta in dem i ett sammanhang. Vilket sammanhang? Ett evolutionistiskt sammanhang såklart! Alla resultat ska passas in i paradigmet. Det är först nu man plockar fram evolutionsteorin, när det egentliga jobbet är klart. Och då kan det låta så här: ”Nyare gener blir snabbt viktiga hos bananflugor” eller ”Matspjälkningssystemet utvecklades tidigt under fåglarnas evolution och har inte ändrats så mycket sedan dess”. Och baserat på dessa tolkningar skriver man sedan sina rubriker – för rubriker ska vara spännande och intressanta – och evolutionssagan är spännande och intressant.

Ser ni skillnaden mellan vad som är det egentliga forskningsresultatet och vad som bara är tolkningar? Ser ni att evolutionsteorin inte används förrän det är dags att tolka resultaten? Ja, förutom när man ska formulera en hypotes. Men både i fallet med bananflugorna och fåglarnas magar hade man förväntat sig andra resultat än dem man fick. (Det finns många fler exempel på detta. Jag kommer förstås att ta upp fler med tiden.)

En teori som leder till felaktiga hypoteser – och som bara är till ”nytta” när man ska skriva intressanta rubriker eller berätta spännande sagor – är det verkligen vetenskap? Och är den verkligen användbar?