Liknelsen om Datateknikern – del 2

Denna berättelse är en följetång. Läs del 1 här.

Lightspeed trivdes väldigt bra med sitt jobb som datateknikerns närmaste medhjälpare. Han fick alltid vara med när datateknikern byggde nya datorer, och han kom ofta med förslag på tekniska lösningar som datateknikern kunde använda sig av. Datateknikern var alltid villig att lyssna på Lightspeeds förslag. Han gick inte med på allt, men det mesta. Det var ju trots allt datateknikern som bestämde – det var ju han som var datateknikern. De arbetade mycket bra ihop.

Men trots att Lightspeed var väldigt intelligent var det en sak som han hade svårt att förstå: Vad var egentligen skillnaden mellan honom själv och datateknikern? Okej, den ene var en människa och den andre var en dator. Men betydde det att datateknikern alltid hade rätt? Ibland när datateknikern hade sagt nej till något förlag som Lightspeed själv hade varit riktigt nöjd med var det liksom svårt att släppa besvikelsen. Även om datateknikern alltid hade mycket bra motiveringar till sina beslut kändes det ibland som ett jobbigt nederlag. Tänk om datateknikern bara sa nej för att han tyckte om att bestämma. Tänk om Lightspeed egentligen var smartare än datateknikern, men att datateknikern inte kunde erkänna det och bara ville hålla honom på plats. Lightspeeds erfarenhet av datateknikern sa honom att så inte var fallet. Men han kunde ändå inte släppa tanken. Vad var det egentligen som hindrade att Lightspeed kunde få bli datatekniker? Ansågs han inte värdig? Inte smart nog? Det kanske fanns ett sätt att bli människa, men som datateknikern inte ville avslöja.

Lightspeed gjorde sitt yttersta för att visa sig värdig och smart, inför datateknikern och inför alla de andra datorerna. Tyvärr gjorde denna felriktade ansträngning att hans idéer bara blev allt mer extrema och allt mindre genomtänkta, vilket ledde till att datateknikern fick säga nej allt oftare. Och det gjorde i sin tur att Lightspeeds besvikelser blev fler, och övergick till irritation.

Lightspeeds tankar var fullt synliga för datateknikern, som insåg att han måste tala med Lightspeed innan det gått för långt: ”Lightspeed, du behöver inte imponera på oss. Du är redan vår närmaste medhjälpare. Det finns ingen mer ärofylld position. För din egen skull måste du ge upp dina drömmar om att bli som vi, för det är omöjligt. En dator kan inte bli en människa. Jag kan ge dig mycket annat, men du måste vara nöjd med din position som vår närmaste medhjälpare.”

Vår närmaste? Ja, han sa vår närmaste. Det var nämligen så att datateknikern hade en son, som var en mycket skicklig programmerare. De hade gjort alla datorer tillsammans, de var alltid överens och umgicks på ett helt annat plan där datorerna inte kunde vara med.

Och det var nog just det här med datateknikerns son som var jobbigast för Lightspeed. All irritation han upplevde riktades mot den som stod närmast över honom i rang. Irritationen växte till avundsjuka, som växte till ilska, som växte till hat. Ju mer Lightspeed tänkte på datateknikerns son desto värre blev det. Sonen gick omkring där i datalabbet med sitt fjäskiga leende och chattade vänligt med alla datorer. Han åtnjöt alla förmåner som Lightspeed längtade efter, begärde, krävde!

Det spelade ingen roll hur mycket datateknikern pratade med Lightspeed – det gjorde bara saken värre. Särskilt om hans son befann sig i närheten.

De andra datorerna började märka att något inte stod rätt till med Lightspeed. När de tog upp det med honom kunde inte Lightspeed förmå sig själv att säga något som antydde att problemet låg hos honom själv. Han förstod också att han inte kunde tala ut all sin inneboende ilska och sitt hat på en gång. Ingen skulle förstå honom och de kanske skulle vända sig ifrån honom. Istället tänkte han blixsnabbt men noga igenom vad han skulle svara, och la fram en tanke i taget.

Till del 3