RSS

Uppfinnaren berättar: Hur man bygger en Giraff (1)

10 Jul

Jag har precis sökt patent för ett nytt djur som jag uppfunnit: Giraffen! Jag började skissa på detta projekt redan för tio år sedan. Då hade den arbetsnamnet ”kamelopard” eftersom jag tänkte att den skulle se ut som en kamel men ha en leopards fläckar. Båda dessa idéer har jag bevarat ända till slutproduktionen även om det skett stora förändringar i designen sedan dess. (I den latinska versionen finns båda namnförslagen med: Giraffa camelopardalis)

Inspiration från leoparden

Förutom fläckarna och en hyfsat hög toppfart på 55 km/h så är den inte alls särskilt lik en leopard (som springer i 60 km/h – ej att förväxla med geparden som är det snabbaste däggdjuret och springer i 114 km/h). Först hade jag bara tänkt att använda fläckarna som ett coolt kamoflage på savannen. När jag sedan började göra en del stora förändringar, vilket jag snart kommer till, blev det där med kamoflage ganska onödigt. Det här djuret skulle ändå inte kunna gömma sig speciellt bra om man säger så. :) Därför satsade jag istället på att konstruera den på ett sätt så att den inte ska behöva gömma sig. Men jag ville inte släppa idén med fläckarna och försökte därför komma på en smart anledning att få behålla dem. Jag hade kunna ha kvar dem bara för att de är coola, men i mina uppfinningar eftersträvar jag att så långt som möjligt kombinera cool design med smart funktion.

Panthera pardus japonensis JdP Giraffe08 - melbourne zoo

I det här fallet blev det dessutom en cool funktion (bokstavligen). Jag kom nämligen på att jag kunde använda de mörkare fläckarna som ett kylsystem, alltså för att hålla nere kroppstemperaturen. Detta för att jag tänkte att djuret ska få leva på savanner och där tenderar det att bli rätt varmt, så det behövdes ett extra kylsystem. Innanför fläckarna byggde jag speciella blodkärl som skulle föra dit värmen för vidare transport ut ur kroppen. Jag byggde större blodkärl som gick runt fläckarna, alltså längs med konturerna, och ett nätverk av mindre kärl som förgrenade sig in mot mitten av fläckarna.

Vid de första försöken med detta kylsystem (i mina tidiga giraffprototyper) blev kylningen alldeles för effektiv: Det fungerade perfekt på dagarna men på nätterna frös girafferna hejdlöst då de läckte värme som ett soll genom fläckarna. Det var skönt att se att kylningen fungerade, men jag insåg förstås att jag var tvungen att bygga in styrfunktioner som reglerar flödet i de mindre blodkärlen så att det inte strömmar så mycket blod genom dem när det är kallt. Efter många försök med detta blev jag till slut väldigt nöjd med resultatet.

Inspiration från kamelen

Jag lånade desto fler koncept från kamelen. Förutom det kamelliknande utseendet (särskilt ansiktet) så idisslar giraffen, den har partåiga hovar och går passgång (lyfter två ben samtidigt på samma sida). Jag ville gärna få in idén med kamelpucklarna på något sätt, och till slut löste jag det genom att placera två pucklar i miniatyr på huvudet, som två små horn. :D

Teve 2 Giraffe-closeup-head

Något som sticker ut

Efter att jag kommit så här långt stod arbetet med ”kameloparden” helt stilla några år. Den blev ju ändå rätt lik kamelen och jag var inte riktigt nöjd med det, för det kändes så gjort. Det behövdes något nytt, något med detta djur som verkligen stack ut. Till slut kom jag på det: Jag skulle ge den en extremt lång hals! Det skulle göra den till det ståtligaste djuret på savannen! När jag väl kom på den idén tog projektet genast ny fart. Med nyvunnen iver började jag skissa på ”giraffen”. Det nya namnet valde jag helt enkelt för att jag tyckte det passade på ett magnifikt djur som höll huvudet högt.

Jag ville att halsen skulle vara så rörlig som möjligt. För många halskotor skulle enligt mina beräkningar bli alldeles för instabilt, så istället behöll jag de vanliga sju halskotorna (som hos de flesta andra däggdjur), men gjorde dem mycket längre (upp till 25 cm). För maximal rörlighet satte jag sedan ihop dem med kulleder (samma typ av led som förbinder armen med axeln på en människa), vilket jag tänkte borde fungerade alldeles utmärkt med tillräckligt starka muskler som stöd.

Än så länge hade jag bara prövat detta med skelettmodeller. När jag väl började bygga upp de första livs levande prototyperna med sina långa hals, uppstod dessvärre en lång rad nya tekniska problem och utmaningar som jag inte hade förutsett vidden av.

I nästa del kommer jag att berätta om alla dessa utmaningar och vilka designlösningar jag tog till för att lösa dem.

About these ads
 

Etiketter:

12 svar till “Uppfinnaren berättar: Hur man bygger en Giraff (1)

  1. myrklafsaren

    12 juli, 2012 at 11:10

    Men så gulligt, en liten saga för barn om hur Johannes bygger djur och eftersom det låter så logiskt och bra så är det säkert så här som alla djur kommit till.
    Det finns förresten en hel bok som handlar om detta.
    Fast konstigt nog så verkar det också som om djur kan byggas utan Johannes, http://vemvadhurvarfor.wordpress.com/2012/07/06/hur-uppkom-flercelliga-organismer/
    Det har vi dessutom sett i mikroskopet….hmm…fast det är nog någon som bygger dom ändå, för det låter ju så bra i den där boken.

     
  2. Johnny Lilja

    12 juli, 2012 at 11:19

    He, he! Får jag rekommendera dataspelet Spore!

    Annars ser jag fram emot hur man gör rent fysiskt när man bygger ett djur. För det är ju vad kreationister tror på

     
  3. Janolof

    12 juli, 2012 at 13:04

    Nu har du ju i din design inte använt något som inte i någon form återfinns hos andra partåiga hovdjur (är det en slump eller..?). Varför inte vara lite djärv och föra ihop koncept från helt olika ordningar eller klasser rent av? Vingar? Fjädrar? Gälar? Eller funkar inte sånt?

     
    • Johannes Axelsson

      12 juli, 2012 at 13:28

      Bra idé! Någon gång får väl uppfinnaren berätta hur han uppfann t ex näbbdjuret och myrpiggsvinet.

       
  4. Janolof

    12 juli, 2012 at 13:43

    Näbbdjuret och myrpiggsvinet har ju sin plats i evolutionsträdet och är inga hopplock av andra arter. Näbbdjurets näbb, även om det är ytligt lik en anknäbb, så skiljer sig i konstruktionen från fågelnäbbar. ”Unlike a bird’s beak (in which the upper and lower parts separate to reveal the mouth), the snout of the platypus is a sensory organ with the mouth on the underside. ”

    http://en.wikipedia.org/wiki/Platypus

     
    • Johannes Axelsson

      12 juli, 2012 at 14:01

      Självklart har de fått en plats i det tilltänkta trädet. Allt går att passa in (icke-falsifierbart). Du kommer inte att finna ett djur som inte går att rita in i trädet. Frågan är bara hur trädet ska se ut. Vilka egenskaper ska jämföras när grenarna ritas? Träden blir helt olika beroende på vilka egenskaper som jämförs.

       
      • Sebastian Ibstedt

        12 juli, 2012 at 22:07

        Johannes, man bör i första hand jämföra DNA. Då får man i allmänhet konsistenta fylogenetiska resultat.

        Man behöver inte se polyfyletiska strukturer som nödvändigtvis problematiska för evolutionsteorin. Man kan se dessa som indikatorer på konvergent evolution snarare än intervention. Simon Conway Morris har t.ex. argumenterat för att konvergent evolution tyder på att den fylogenetiska historien är upprepningsbar och därmed en högst plausibel förklaring.

        Om du vill använda intervention som förklaring istället för evolution räcker det tyvärr inte med God of the gaps-argument. Du behöver ge ett sunt argument, gärna i form av abduktion eller ännu hellre likelihood.

         
      • Lennart Nilsson

        13 juli, 2012 at 02:13

        ”Allt går att passa in (icke-falsifierbart). Du kommer inte att finna ett djur som inte går att rita in i trädet.”

        Jodå, det är fullt möjligt att falsifiera, ett sådant här träd får ju inte se ut hur som helst, t.ex. får inte grenar som varit åtskilda växa ihop igen. I evolutionsträdet kan därför inte har- och tjädergrenarna förenas efter flera hundra miljoner år och fortsätta som en skvadergren så hittar du en skvader så har du falsifierat evolutionsteorin med besked :-)

         
      • Nick B (@knickb)

        29 november, 2012 at 18:20

        Tvärtom extremt lätt att falsifiera.
        Om strutsar och människor t.ex hade identiska y-kromosomer, men inte arterna där emellan. Kan du redogöra för varför?

         
  5. Lars Johan Erkell

    13 juli, 2012 at 08:10

    Johannes, du kanske tänkte komma till detta senare, men varför lät du larynxnerven ta omvägen runt aortabågen? Det enklaste och naturligaste hade ju varit att låta den gå direkt till struphuvudet, så det måste ju finnas en fördel med den mer komplicerade lösning du valt.

     
    • Johannes Axelsson

      13 juli, 2012 at 08:34

      Jag tänker komma till det, men vi har redan börjat diskutera det i inlägget med namnet Giraffens höga blodtryck.

       
      • Lars Johan Erkell

        13 juli, 2012 at 20:12

        Johannes, den diskussion du hänvisar till verkar inte leda någonstans. Du vill alltså hävda att det är helt uppenbart att giraffen är en produkt av medveten design. Men när larynxnerven kommer på tal skriver du ”hur kan man veta om den är lång helt i onödan” och på ett annat ställe ”Du vet ju likafullt inte om detta ändå är den bästa designlösningen, helt enkelt för att vi vet för lite” – du har alltså ingen bra förklaring till larynxnervens märkliga omväg, och den kan därför inte tjäna som belägg för design.

        Ändå skriver du trosvisst ”En vacker dag kommer vi att förstå varför laryxnervens omväg är nödvändig. Det vill säga om vi inte slutar forska på det bara för att vi tror att “evolutionen gjorde’t”?”. Du är alltså bergfast övertygad om att det finns en designförklaring, även om du inte känner till den. Slutsatsen först, forskningen sedan – det här är välbekant kreationistlogik. Och som lök på laxen menar du tydligen att evolutionsbiologerna i sin evolutionstro inte skulle bry sig om att forska om saken??? Jag tror det är ”projektion” psykologerna kallar fenomenet.

        Ändå kommer du in på rätt spår när du skriver ”Om du är uppriktigt nyfiken på varför Gud lät larynx-nerven gå en omväg kan du t ex studera giraffens embryonala utveckling. Kanske finner du svaret där”, och visst är det så. Jag tillåter mig att citera mig själv från en tidigare kommentar på temat:

        Vad gäller larynxnervens omväg är den helt logisk om vi (och giraffen) har haft en fiskliknande förfader – nerven har löpt igenom en maska i blodkärlssystemet och varit tvungen att följa med när artären till den 6:e gälbågen evolverat till vår aortabåge.

         

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 53 andra följare