Diamanten: den skapelsetroendes bästa vän

Radioaktivt kol i diamanter: fiende till miljarder år

Oslipad diamant – Bild: Wikipedia

Översatt med tillstånd från creation.com.
av Jonathan Sarfati, http://creation.com/diamonds

Kol

Vad har hårda gnistrande diamanter och matt mjukt ‘blyerts’ gemensamt? De är båda varianter (allotroper) av kol. De flesta kolatomer är tolv gånger tyngre än väte (12C), ungefär en atom på 100 är 13 gånger tyngre (13C), och en på biljonen (1012) är 14 gånger tyngre (14C). Av dessa olika typer (isotoper) av kol, så är 14C även känd som kol-14 eller radiokol, eftersom den är radioaktiv – den bryts ner med tiden.

Kol-14-metoden

En del försöker mäta ålder efter hur mycket kol-14 som har sönderfallit. Många har fått för sig att kol-14-metoden kan bevisa att det gått miljarder år1, men evolutionister vet att den inte kan det, eftersom kol-14 sönderfaller för snabbt. Dess halveringstid (t½) är bara 5730 år, vilket innebär att under varje 5730-år-period sönderfaller hälften. Efter två halveringstider återstår en fjärdedel och efter tre halveringstider bara en åttondel. Efter tio halveringstider återstår mindre än en tusendel.2 Faktum är att en klump kol-14 som är lika stor som Jorden skulle helt ha sönderfallit på mindre än en miljon år.3

Så om proverna verkligen var över en miljon år gamla skulle det inte finnas något radioaktivt kol kvar. Men är inte det vad vi finner, till och med när vi använder mycket känsliga kol-14-detektorer?4

Diamanter

Diamanter är det hårdaste ämne vi känner till, så dess inre borde vara väldigt motståndskraftigt mot kontaminering. Diamant kräver mycket högt tryck för att bildas, och sådant tryck finner vi naturligt på Jorden endast djupt under ytan. Därför bildades de förmodligen på ett djup av 100-200 km. Geologer tror att de diamanter vi finner måste ha transporterats till ytan med överljudsfart i extremt våldsamma utbrott genom ”vulkanrör”. En del återfinns i dessa rör, t ex kimberliter, medan andra diamanter befriats genom erosion med vatten och avsatts på andra ställen (alluviala diamanter). Enligt evolutionister bildades diamanterna för omkring 1-3 miljarder år sedan.5

Datering av diamanter

Geofysiker Dr John Baumgardner, som är med i forskargruppen RATE,6 undersökte kol-14 i ett antal diamanter.7 Det borde inte finnas något kol-14 alls om de verkligen var över en miljard år gamla, ändå rapporterade radiokol-labbet att det fanns drygt tio gånger mer än gränsen för vad som kan uppmätas. Alltså gav kol-14-metoden en ‘ålder’ som var mycket lägre än en miljon år! Dr Baumgardner upprepade detta med sex andra alluviala diamanter från Namibia, och dessa innehöll ännu mer radioaktivt kol.

Förekomsten av radioaktivt kol i dessa diamanter, där det inte borde finnas något alls, är därmed gnistrande bevis för en ‘ung’ värld, vilket Bibeln beskriver.

Invändningar och svar (på fackspråk)

1. Mätvärdena för kol-14 beror på bakgrundsstrålning i detektorn. Detta visar att invändaren inte ens förstår metoden. AMS mäter inte strålning utan räknar atomer. Det var den föråldrade scintillationsräknaren som enbart räknade atomer i sönderfall, och som därför hade mycket mindre känslighet. Hur som helst var det genomsnittliga förhållandet 14C/C i Dr Baumgardner’s diamanter nästan 0,12±0,01 pMC, långt över laboratoriets bakgrund med renad naturgas (0,08 pMC).
2. Kol-14 bildades genom sönderfall av uran (egentligen är det sönderfall av tunga partiklar med radiumisotoper som ingår i uranets sönderfallsserie). Detta var en föreslagen förklaring till kol-14 i stenkol, som också analyserades i Dr Baumgardners artikel, men den är inte möjlig för diamanter. Men för att förklara den observerade mängden kol-14 skulle stenkolen behövt innehålla 99 % uran, så i vardagligt tal skulle vi ha kallat provet ‘uran’ snarare än ‘stenkol’.1
3. Kol-14 bildades genom neutroninfångning från kväve-14-föroreningar i diamanterna. Men detta skulle i bästa fall generera mindre än en tiotusendel av den uppmätta mängden med normalt sönderfall. Och som Dr Paul Giem påpekar: ”Man kan ställa hypotesen att neutroner en gång fanns i mycket större mängd än de gör nu, och att det är därför det finns så mycket kol-14 i våra experimentprover. Men antalet neutroner som krävs för det måste vara över en miljon gånger fler än dem vi finner idag, och måste ha varit det i minst 6000 år; och för varje period på 5730 år som vi ställer tillbaka neutronduschen fördubblas det antal neutroner som krävs. Varje gång vi halverar neutronduschens längd nära på fördubblar vi den intensitet som behövs. Till slut blir problemet oöverstigligt. I tillägg till detta kan sägas att eftersom kväve-14 fångar upp neutroner 110 000 gånger lättare än kol-13, så borde ett prov med 0,0000091 % kväve ha dubbelt så mycket kol-14 som ett prov helt utan något kväve. Om neutroninfångning är en viktig källa till kol-14 i ett visst prov, borde kol-14-dateringarna variera kraftigt beroende på mängden kväve i provet. Jag känner inte till några sådana data. Sökandet efter denna effekt kanske bör göras av någon som på fullt allvar föreslår att betydande mängder av kol-14 har bildats genom nukleosyntes in situ.2” Dessutom, om atmosfärisk kontamination var anledningen, skulle hela innehållet av kol behöva bytas ut så fort det gått ungefär en miljon år. Men om detta hände skulle vi vänta oss stor variation av kol-14-dateringar beroende på porositet och tjocklek, vilket också skulle göra metoden helt oanvändbar.1 Dr Baumgarnder trodde därför först att allt kol-14 måste ha varit där alldeles från början. Men om nukleärt sönderfall accelererades under, säg en nylig period på 500 miljoner år, så skulle det förklara några av dessa observerade mängder. Faktiskt har hans RATE-kollegor lagt fram goda bevis för ett tidigare accelererande sönderfall, vilket skulle ogiltigförklara radiometrisk datering.
4. Kol-14-dateringarna för diamanterna på 55 700 år ger ändå alldeles för höga åldrar för att passa in i den bibliska tidsskalan. Detta missar poängen: vi påstår inte att dessa ‘åldrar’ är de verkliga åldrarna. Istället menar vi att om jorden bara vore en miljon år gammal, för att inte tala om 4,6 miljarder år, skulle det inte finnas något kol-14 alls! En annan poäng är att de 55 700 åren är baserade på ett antagande om kol-14-mängden i atmosfären. Eftersom ingen, varken skapelsetroende eller evolutionist, tror att det har skett ett utbyte mellan kolet i diamanterna och atmosfären, är det meningslöst att använda sig av standardformeln för att fastställa en diamants ålder. Dessutom bygger kol-14-dateringar på antagandet att förhållandet mellan kol-14 och kol-12 har varit konstant. Men Floden måste ha begravt stora mängder av levande varelser med kol i sig, och några av dem bildade troligen dagens stenkol, olja, naturgas och en del av dagens kalksten med fossil i sig. Studier av den forntida biosfären tyder på att det fanns flera hundra gånger så mycket kol förr, så förhållandet mellan kol-14 och kol-12 skulle ha varit flera hundra gånger mindre. Detta skulle förklara de små mängderna av kol-14 som uppmätts i ‘gamla’ prover som troligen begravdes av Floden.

Referenser (till invändningar och svar)

1. Rotta, R. B., Evolutionary explanations for anomalous radiocarbon in coal? Creation Research Society Quarterly 41(2):104–112, September 2004. Kol-14 i stenkol rapporterades av: Baumgardner, J., Humphreys, D., Snelling, A. och Austin, S., The Enigma of the Ubiquity of 14C in Organic Samples Older Than 100 ka, Eos Transactions of the American Geophysical Union 84(46), Fall Meeting Suppl., Abstract V32C-1045, 2003. Och även av: Lowe, D, Problems associated with the use of coal as a source of 14C free background material, Radiocarbon 31:117–120, 1989.
2. Giem, P., Carbon-14 content of fossil carbon, Origins 51:6–30 (2001); http://www.grisda.org/origins/51006.htm.

Referenser och fotnoter (till huvudartikeln)

1. Till exempel ”pastor” Barry Lynn, ledare för den kristofobiska gruppen Americans United for the Separation of Church and State, förkunnade i ett amerikanskt debattprogram: ”Kol-14-metoden, den visar att jorden är miljarder år gammal!” (Firing Line, PBS, 19 december 1997). Åter till text.
2. Tiden t efter att radioaktivt sönderfall påbörjats kan ges av formeln N/N0 = e–λt, där N är det nuvarande uppmätta antalet atomer, N0 är det ursprungliga antalet, λ är sönderfallskonstanten (som är beroende av halveringstiden t½ genom förhållandet λ = ln2/t½. Detta förutsätter ett slutet system, så att förlusten av atomer endast sker genom sönderfall, och att söndersfallshastigheten är konstant. Se även Sarfati, J., Refuting Compromise, kap. 12, Master Books, Arkansas, USA, 2004. Åter till text.
3. Jordens massa är 6⋅1027 g, motsvarande 4,3⋅1026 mol 14C. Varje mol innehåller 6,022⋅1023 atomer (Avogadros tal, NA). Det tar bara 167 halveringar för att komma ner till en ensam atom (log2(4,3⋅1026 mol ⋅ 6,022⋅1023 mol–1) = log10(2,58⋅1050) / log102), och 167 halveringstider är långt under en miljon år. Åter till text.
4. AMS (accelerator masspektrometer) räknar själva atomerna, och kan upptäcka en kol-14-atom bland mer än 1016 atomer, eller uppmäta ett 14C/C-förhållande på  <10–16 eller 0,01 % av det moderna förhållandet (0,01 pMC, procent ‘modernt’ kol). Åter till text.
5. Annars skulle diamanten ha glödgats till grafit, så kallat ‘blyerts’. Se Snelling, A., Diamonds—evidence of explosive geological processes, Creation 16(1):42–45, 1993; cf. Diamond Science, <www.diamondwholesalecorporation.com/DiamondScience.html>, tillgänglig 22 maj 2006. Åter till text.
6. Vardiman, L., Snelling, A. och Chaffin, E., Radioisotopes and the Age of the Earth, Vol. II, kap. 8, Institute for Creation Research, California, USA, 2005. Dr Baumgardner undersökte även många prover av stenkol, och de visade sig också innehålla kol-14. Åter till text.
7. Baumgardner J., 14C evidence for a recent global flood and a young earth; i ref. 6, kap 8. Se även denna artikel: Measurable 14C in fossilized organic materials: confirming the young earth creation-flood model, 5th International Conference on Creationism, 2003. Åter till text.